KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 94003
Häftad,
93+77 sidor,
Ramus Förlag
Medlemspris 398 kr

Nobelpriset 2020 - rakbladsvass poesi

Jag har ofta undrat, i alla fall en gång om året, vad de tänker när telefonen ringer mitt i veckan och de antagligen tror att det är en kollega, eller nåt av barnen som vill nåt eller partnern som vill påminna eller bilmecken som säger hej, du kan hämta bilen imorgon! Och sedan visar det sig vara en främmande människa från Sverige som säger att man vunnit ett toppris och 8 miljoner kronor.

Jag vet inte hur Louise Glück har det på sitt bankkonto eller hur mycket ära hon begär av livet, men jag har svårt att tänka mig att hon irriterat lägger ned telefonen och muttrar att hon verkligen skulle ha behövt bilen just idag.

Den av hennes 12 diktsamlingar som heter Averno, inleds med en dikt om den tid i livet då minnet inte tycks bry sig om skillnaden mellan stort och smått. Den fas där tiden verkar gå fortare än någonsin. Dikten heter Oktober: ”Är det vinter igen, är det kallt igen//halkade inte Frank nyss på isen,// läkte han inte, såddes inte vårfröna”.

Detta kan naturligtvis och brutalt kallas den tid då vi håller på att bli eller är gamla och Louise Glück är ingen ungdom. Född 1943 i New York och uppvuxen på Long Island, denna märkliga, långa ö strax öster om New York. En resa längs öns sträckning är en klassresa från Brooklyns slum i väster och via medelklassens villaområden till Hamptons i öster där allt står exklusivt stilla, utom droppen av kondens som rinner längs tillbringaren med gin&tonic som ställs fram klockan 16.

Jag vill inte påstå att Louise Glück är en poet som skiter i klasskillnader, hon ägnar sig bara inte åt dem. I stället diktar hon om existensens ofrånkomliga villkor, till exempel om döden vilken också drabbar miljonärer. Vår gemensamma existens betraktar hon, eller får syn på, i de mest vardagliga av situationer, som när hennes barn skrattar åt henne för att de tror att hon inte vet vad ”en stol” är. Hon vet det. Men hon bryr sig inte om det. Den här sylvassa nålen hon sätter mitt i det levande livet – något skenbart mystiskt händer där, fast det egentligen är fråga om poetens stora tålamod, den långa väntan på rätt ord, rätt rytm – och sedan reducera. Och lite till. Då förvandlas vardagens rutinerade neutralitet till något vackrare och skarpare som vill säga dig något du inte hört tidigare.

Skriver hon om moderskap, om åldrande och naturens vintervila, använder hon lika gärna de klassiska myterna, gemensamt stoff också de, som de om Persefone, Demeter och Hades. Dödsguden Hades blir förälskad i Demeters unga dotter och rövar bort henne. Demeter, växtlighetens gudinna, blir så förtvivlad att marken inte kan bäranågra grödor, gudarna oroar sig över missväxten och medlar som slipade jurister. Persefone delas i så motto att hon halva året befinner sig på jorden, då allting blommar och andra halvan i dödsriket. Då kommer vintern och det är så människan får de fyra årstiderna.

Klassiska myter har bildningsvärldens hela tyngd men det finns få som bär den med sådan lätthet som Louise Glück. Jag är glad att det är just hon som är professor och undervisar poeter på Yale University. Lär dem att aldrig överarbeta stroferna, vara modiga så att de med diktens hjälp kan ta med läsarna till platser dit de inte vill gå, locka dem att åtminstone kasta en blick på människans äldsta och mest omedgörliga rädsla, för döden och övergivenheten. Ge en glimt av hopp.

I en av Louise Glücks dikter, mitt i en tunnelbanetunnel, viskar den kanske det viktigaste just nu: du är inte ensam. 

Översatta av Jonas Brun.

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0