KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 93955
Inbunden,
400/77 sidor,
A Bonnier
Medlemspris 388 kr

Nobelpristagarna 2018 & 2019!

Jag tänker mig ett möte mellan de två Nobelpristagarna i litteratur. Inte som på Konserthusets scen vid prisceremonin utan i ett fiktivt möte mellan två röster som har något viktigt gemensamt.

Peter Handke är ibland mycket abstrakt och det är sällan Olga Tokarczuk. Hon kan likna en sagoberättare, men det blir aldrig Handke. Det är tilltalet de har gemensamt. Kamratligt, inbjudande utan att lova någonting, kom in här om du vill, ingen av dem betraktar någonsin läsaren ovanifrån. Det påminner oss om att sedan vi knäckt läskoden är läsning en demokratisk sysselsättning. Borde vara det, ska och måste vara det.

Nåväl; Peter Handke inviger oss i det mödosamma arbete det innebär att skriva om modern som bara 51 år gammal tar livet av sig. Han tecknar – jag föreställer mig det i blyerts – en bakgrund som inte bara känns långt borta, utan också långt in i en samhällsform där livegenskapen tycks vara just avskaffad. Att födas som kvinna där, skriver han, ”var redan från början dödande.”

Också löparna levde på övertid, redan från starten. Som anhängare av en rysk sekt var de tvingade till konstant vaksamhet både inför kyrkliga och världsliga myndigheter. Ständigt beredda på uppbrott och flykt, på att bli löpare för att inte fångas. Detta påstår i alla fall författaren, och ibland kallas Olga Tokarczuk för litterär magiker.

När Handke skriver om sin mammas liv rör han sig i vida cirklar både i tid och rum, men känslan är ändå att vi sitter bredvid honom vid skrivbordet. Lyssnar, dricker en kopp kaffe, läser en bit till. Hos Tokarczuk är allt i ständig rörelse, människor är rastlösa, allt och alla är på G.

”Ja, börja arbetet”, säger Handke sju veckor efter att hans mor begått självmord. Han är otålig att komma igång men bedyrar samtidigt att han ska skriva mycket mer noggrant om alla händelser längre fram. Sedan; och tittar man ut genom ett bussfönster hos Tokarczuk ser man luftburna havsanemoner som för ett fruktansvärt oväsen med sitt smatter. ”Kanske är det så de kommunicerar.”

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0