En oöverträffat storslagen berättelse

En tidig vårdag reser Theodor Kallifatides till Athen för att besöka sin mor. Mötet blir tårfyllt men muntert. De har samma humor, skrattar tillsammans och delar för en stund vardag med varandra. Theodor Kallifatides har hunnit fylla sextioåtta år, hans mor nittiotvå. Han vet att det börjar bli bråttom att göra det han länge velat skriva om henne.

Ernst Brunner har läst Mödrar och söner och slår fast att den utgör: En absolut kulmen i ett författarskap med många höjdpunkter .

Tillhör man de läsare som följt Kallifatides från debuten 1969 förstår man rätt snart att årets bok Mödrar och söner utgör en absolut kulmen i ett författarskap med många höjdpunkter.

Skrivkonsten är ju ingen tävlingsform men den kan mätas som kvalitet och denna höst är Kallifatides ensam titelhållare. Inte på många år har vi sett ett verk av samma dignitet i svensk litteratur. Jag drar mig inte en sekund för att kalla Mödrar och söner för en stor författares mästerverk.

Varför?: Theodor Kallifatides är en lysande språkkonstnär, allvarlig, humoristisk, djupsinnig men aldrig utan känsla för vardagens och enkelhetens värde.

Han lyssnar och iakttar, kliver fram och drar sig undan i en ständigt upprepad växling. Det finns en berättandets musikalitet i allt detta som får händelserna att gripa tag i varandra eller röra sig enskilt fram och åter i tiden smidigt och oansträngt.

Intrigen denna gång är enkel men som Kallifatides konstruerar den i Mödrar och söner nalkas läsaren upplösningen genom att samtidigt komma till klarhet om sig själv.

Det gör boken till ett i bästa mening berikande verk och som sagt, inte någon gång tidigare i hans produktion har man som läsare nalkats detta slut med den närmast högtidliga känslan av att bli en del av något fullmoget, avrundat och absolut.

Författaren berättar historien om en man som reser till sin åldriga mor i Athen. Mannen är Kallifatides själv. Också han är till åren kommen. Hela sitt vuxna liv har han levt i exil i Sverige. Bortovaron har tillåtit bara sparsamma besök till hemlandet och resan till modern är kanske den sista. Tankarna som uppstår ur detta leder i många riktningar. Hans far är avliden sedan åtskilliga år tillbaka, ändå synes han med tiden ha blivit alltmer närvarande. Fadern har efterlämnat en levnadsbeskrivning som sonen börjar läsa ur i transithallen på flygplatsen och som han återkommer till under hela berättelsen. Dennes våldsamt upprörande levnadsöde utgör en historisk kärna till familjen Kallifatides som sammanvävd med den många år yngre moderns leder honom in på en rikedom av betraktelser av vardaglig filosofisk halt men även till ett allvarligt försök att komma tillrätta med sitt eget levnadsöde.

Häri ligger hans mästerskap. Ingen annan svensk författare berör tillvarons kärna med ett språk lika enkelt och direkt som Theodor Kallifatides.

Han anländer alltså med flyg till moderns hem i Athen. Han återkommer till en plats där familjen under den svåraste tiden på 50-talet var bosatt i källaren. Själv hade han blivit hjulbent av vitaminbrist. I samma kvarter fanns fängelser fyllda av politiska fångar.

Mötet med modern blir tårfyllt men muntert. Att leva skilda åt under långa tider ger hågkomsterna ett särskilt djup. Båda är fyllda av mödosamt ervunna livserfarenheter, men man gör det behagligt för varandra. Man söker umgås med den sanning som finns i det prestigelösa tillmötesgåendet. Modern är redan över 90 år. Hennes svåra väg genom ockupationen, inbördeskriget, fascismen, perioder av svält har förädlats i språket till kärnfulla aforismer. Det som finns kvar av alla uttryck kommer ur henne som humorfyllda filosofier i miniatyr. Båda kan skratta så att de storknar av blotta vetskapen att de delar varandras humor. De små gesterna, rutinerna vid sängdags, tillagningen av morgonkaffet, är antydningar om något ödesmättat och stort.

Och hela tiden finns den registrerande författaren närvarande. När modern lagar en älskad maträtt väcks hans barndom till liv och med barndomen en skenbart konstlös berättelse om den första kärleken. Eftersom den gått förlorad stäms författaren till vemod och eftertanke om kärlekens väsen. Vad kunde då lämpa sig bättre än associationer till den heroiska forntiden och de grekiska myternas syn på samma fråga. Kallifatides tröttnar aldrig på att uppträda som en den moderna litteraturens episke sångare. Med myternas försvunna stoff breddar han perspektivet på snart sagt vilken aktuell fråga som helst.

De få dagarna i hemkvarteret saknar dramatik i yttre mening. De kan innehålla ett besök med brodern till fiskmarknaden eller ett flyktigt möte med klasskamraterna vid ett bord i en bar. Här flyter skildringen på i en lugnare rytm med dråpligast tänkbara humor för att i följande avsnitt vidgas och anta en monumental episk bredd med hela världen som spelplats.

Ofta är just myten ingången till denna spelplats. Den kan brukas som ett slags ordspråk och i sin naknaste form visar sig ordspråket vara en berättelse eller en episk urform som talar om för oss hur vi skall leva våra liv. Just en sådan mytisk berättelse har en inneboende kraft som gör att den lever vidare i oss och vi i den oavsett hur världen förändras.

På så sätt förvandlar Kallifatides berättelsen om mannen som gör ett besök hos sin mor till en del av den grekiska myten; de alldagliga vanorna som bibehållits genom traditionens makt, faderns sorgliga irrfärder med erinringar om historiska händelser i den heroiska legenden, den urgamla modern som gör kärleksakter av enkla köksrutiner och ger svaret på varför och hur, brodern, vännerna, älskarinnorna som genom underbara metamorfoser ingriper i naturförloppet och slutligen Kallifatides själv, den yrkesmässige recitatören som vänder sig till offentligheten med en oöverträffat storslagen berättelse om vad han iakttagit.

/ Ernst Brunner, författare