SLUTSÅLD

Det varsamma bruket av komplimanger

Man kan komma långt med en vänlig komplimang. Men den filosofiskt lagda Isabel tänker lite mer än andra på bruket av komplimanger och på vilka effekter de kan få. Måste man mena allt man säger? Är det bättre att ljuga för att få folk på glatt humör än att säga precis vad man tycker?

Just nu är Isabel Dalhousie, denna underbart grubblande skotska, upptagen med funderingar kring användandet av komplimanger, ett inte helt okomplicerat spörsmål. En delikatessbutik i Edinburgh är kanske inte det rätta stället att ägna sig åt tankar kring ont och gott, men Isabel är filosof och väl medveten om att filosofiska funderingar kan drabba en på de mest egendomliga platser och vid de mest underliga tidpunkter. Numera finns även annat som upptar hennes liv. Hon har blivit mor. Lille Charlie, tre månader, har visat henne att föräldraskap inte är lika lätt i praktiken som i teorin, särskilt inte som hushållerskan Grace gärna tar kommandot. Förhållandet till Charlies pappa Jamie, 14 år yngre och före detta pojkvän till Isabels brorsdotter, är inte heller problemfritt. Men Isabel är inte lagd åt det dystra hållet. När hon går på konstauktion och upptäcker att två målningar, tillskrivna en avliden konstnär, dykt upp samtidigt på marknaden, väcks hennes nyfikenhet. Till skillnad från konstnärens övriga produktion, saknar de här tavlorna fernissa. Kan de vara förfalskningar? Isabel bestämmer sig för att gå till botten med mystiken kring de vackra tavlorna. Alexander McCall Smith ger oss ännu en gång en varm och härlig läsupplevelse. Originalets titel The Careful Use of Compliments.