KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 59840
Inbunden,
561 sidor,
Norstedts
Medlemspris 249 kr

Fyndigt, snyggt och överraskande

När den brittiska deckarförfattaren P D James gav ut sina memoarer 1999 var förväntningarna stora. Hon var känd och framgångsrik, men också tillbakadragen. Kanske skulle man nu till slut få veta något ”på riktigt” om hennes liv. Time to be in earnest (Dags att bruka allvar) togs emot med blandade känslor. Välskrivet, jovisst, vad annat var att vänta sig, men var fanns de intima detaljerna? En journalist som uppenbarligen tagit P D James vägran att exponera sig som en personlig förolämpning, frågade grinigt vad man skulle ha memoargenren till om man ingenting fick veta. Well, my dear, sa mrs James, memoaren är som genre oöverträffad när det gäller lögner och estetiska redigeringar. Om du vill veta något som liknar sanningen om mig, får du läsa mina romaner. Det där är inte bara ett mycket klokt svar. Det är också sant och personligen skulle jag vilja tillägga att det heller inte finns någon genre som kan bli så in i bänken tråkig. Skamlösa hyllningstal. Evinnerligt långa CV, bara maskerade som böcker.

Men memoaren och självbiografin är faktiskt litteratur, inte faktakataloger, och de kan ordnas och komponeras – ja, det liknar faktiskt tonsättningar – precis som vilket annat stycke konst. Margareta Strömstedt skrev för några år sedan om sitt liv men valde tematiska kapi- Fyndigt, snyggt och överraskande telrubriker i stället för en rak kronologi. Fromma minnen av Margurite Yourcenar är en av mina genrefavoriter därför att hon med ett så enkelt grepp löste upp det som ständigt hotar memoargenren. Känslan av att ta del av ett liv som redan är formulerat, silat och klart. Yourcenar bjuder in läsaren att gå vid hennes sida medan hon söker sig fram. Vi vet lika lite, eller mycket, som författaren och får vara med vid betydelsefulla ögonblick då ett minne plötsligt visar sig, som till exempel det här: en varm sommarkväll i början av 1900-talet, Margurite är fyra år och under flera dagar har hon varit arg och frustrerad. Hennes mamma är död sedan länge. Ingenting duger. Hennes far, en upptagen och formell man, lyfter upp dottern och bär ut henne i trädgården, fram till ett träd översållat med frukt. I trädens grenar har han knutit fast apelsiner i långa snören.
Så vad bjuder Jonas Gardell på i sina memoarer? Han har ju redan frikostigt delat med sig av både barndom och uppväxt, i såväl bokform som på scen. Vad mer finns att säga? Massor! Det är ju ändå Jonas Gardell. Som den skicklige ordkonstnär han är lyckas han övertyga läsaren om att innehållet är spontant sammanfogat, när det egentligen är precis tvärtom. Här ordnar och sorterar han sitt liv och har naturligtvis ett helt eget grepp om sin livshistoria. Det är fyndigt, snyggt och överraskande och kan absolut inte avslöjas här. Utan synbar ansträngning växlar han mellan den långa och eftertänksamma redogörelsen, och en stilfigur där en enda händelse får tjäna som emblem för något mycket större. Som den snabba blicken på pappan som vurmade för bilarnas nya registreringsskyltar. Underbart! Nu gick det inte att se varifrån man kom. Det enda som räknades var vart man var på väg. Så kan man komprimera en klassresa och det moderna projektet.

Jag dröjer lite vid Jonas Gardells stilistiska förmåga eftersom hans komiska förmåga ofta ställer sig i vägen. Clownen skymmer författaren. Jo, han är rolig också här. Jag skrattade så att jag grät och tyckte att jag fick syn på något jag inte sett lika tydligt förut. Hur han balanserar det ljusa mot det mörka, hur han trippar och gör piruetter vid kanten av en avgrund.

Av MARIE PETERSON

författare och kulturjournalist

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0