KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 33688
Med bokband. Rikt ill med foton i färg.
Inbunden,
190 sidor,
Modernista
Ord medlemspris 209 kr
Ditt medlemspris 39 kr

SLUTSÅLD

Med skarpt öga och vass penna

Ända sedan Bodil Malmsten utkom med sin bok Priset på vatten i Finistère för drygt tio år sedan är vi många som följt henne sedan uppbrottet från Sverige till det nya livet i Frankrike. Vi har skrattat, levt oss in i dråpliga språkförbistringar och skickligt fångade kulturskillnader. Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över. Det är friskt, tänkvärt och på kornet. Dessutom är det en väldigt fin bok, omsorgsfullt gjord med läsband och vackra foton som ger texten djup och får tankarna att röra sig i nya banor. Marie Peterson har läst boken.


Sylvass, kvick och dräpande
/Av Marie Peterson, kritiker och författare

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Det är en dramatisk titel. Tid som rusar, ohjälpligt. Utförslut.

Bodil Malmsten är 67, men känslan av att tiden går fort har egentligen ingenting med ålder att göra. Inte heller vissheten om att levnadstiden är ändlig. Alla vet det, men man tar inte ställning till det förrän man passerat ett slags ålderströskel. Då förstår man att det är sant. Inte sällan blir man förvånad.

Bodil Malmsten har alltid haft fingertoppskänsla för titlar. Titta, men fram för allt lyssna, på de här:
Den dagen kastanjen slår ut är jag långt härifrån. Kom och hälsa på mig om tusen år. Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

Vad hon gör är att ta kontakt med läsaren direkt, redan på bokens omslag. Det är därför, tänker jag, som bloggande passar henne så bra. Vem som helst kan blogga, men det krävs något särskilt för att få lödighet i det skrivna och samtidigt behålla intrycket av ett flyktigt nu. ”Här och nu” är ju ingenting i sig. Det är bara vad det är, men kan förvandlas till närvaro. Då uppstår en vibration av liv, och den finns hos Bodil Malmsten. Närvaro ska inte blandas ihop med närhet. Hon är en författare med stark integritet och håller sina avstånd.

Av texterna på hennes egen blogg Finistère, har hon skapat en genre hon kallar loggböcker. Det har ingenting med collage att göra, utan är en medveten komposition av text och bild. ”Och en månad...” är en sådan logg, eller journal, från den ort där hon numera bor och som hon kallar ”staden efter Finistère”. Hon vantrivs ganska svårt, men inte värre än att ledan kan formuleras, och det formulerade leder vidare till andra insikter och åsikter. Bodil Malmsten är en mycket associativ författare. Också där passar bloggen henne som en handske.

En associationsgång kan börja i väntan på spekulanter på den lägenhet hon ska sälja. Väntan är olidligt lång, men termitkontrollen – ett måste innan man säljer en fransk lägenhet – går å andra sidan blixtrande snabbt. Hon lyssnar på Nina Simone som dog på franska rivieran. Alldeles nyss känns det som, men det var sju år sedan. Och en loppmarknad anordnas för att bli av med bohag och annat, lägenheten fylld av nya människor. Men, skriver hon, ”det finns inga nya människor, alla är gamla och besläktade eller släkt med alla människor som funnits förut”. Ute på gatan står en bil parkerad. Där bor en kvinna, alltså i bilen, och Bodil Malmsten fotograferar henne. Nästa dag är kameran försvunnen.

Ser ni hur hon gör? Det ser ut som ett planlöst strosande, men med jämna mellanrum samlas laddningar kring vissa ord eller erfarenheter och texten öppnar sig, hisnande.

Jag tror att många först och främst tänker på humor när man nämner hennes namn. Visst är hon rolig. Både sylvasst kvick och dräpande. Men jag tycker att hennes särmärke är just dessa plötsliga hålrum. En vardaglig observation, till exempel hur tråkigt det är att vänta, landar i insikten om tidens relativitet och alltings föränderlighet. Man har bott vid atlantkusten och ska nu bryta upp igen. Man säljer sina ägodelar, eller förlorar dem. Tiden samlas och flyter ut igen. Man flyttar till en annan stad, i det här fallet Stockholm. Bodil Malmsten får levandet att nudda vid existensen. Man kan helt enkelt säga att hon skriver med siktdjup.

Med jämna mellanrum fångas hennes uppmärksamhet av något som gör henne arg. Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är. Sedan förundras hon över att ”tänk” blivit ett substantiv. ”En tanke är en helt annan sak. På tankar ställs det helt andra krav.”

 

 

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0