KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 32409
Inbunden,
414 sidor,
Weyler
Medlemspris 209 kr

SLUTSÅLD

”Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror
i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras
över denna rikedom: från rönnbärens färg
till rördrommens flykt.” Ur juryns motivering

 

Augustpriset 2011

Tomas Bannerhed vann 2011 års Augustpris i kategorin Årets svenska skönlitterära bok för sin hyllade roman Korparna. Detta är Bannerheds debut som författare och en mer lyckad start på karriären hade man inte kunnat tänka sig! I Korparna möter vi tolvårige Klas som växer upp på en gård där fadern sliter sig fördärvad i det tröstlösa arbetet med att bruka mager åkermark som inte ger tillräcklig utkomst. Detta till trots är han fast bestämd att Klas ska ta över gården, kedjan av hårt prövade småbönder ska inte brytas. Men Klas vänder sin blick mot skogen. Upp mot träden och himlen. Han flyr till fåglarna. Han känner till varenda fågel, vet var de häckar, hur deras sång låter och hur de sträcker ut i flykten. Marie Peterson, kritiker och författare, har läst Korparna.

 

En roman som det sjunger om
/Av Marie Peterson
Tomas Bannerheds Korparna har en makalöst bra öppningsscen. Faktum är att konturerna av en hel tillvaro tecknas på de första två sidorna. Från skogsbrynet tittar berättaren, en tolvårig pojke som heter Klas, på sin far i en kikare. Pappan plöjer åkern i ett moln av damm, åkern deras arrendelott att förvalta. Finns inget annat val. Pappan med den stängda blicken ner i marken, och pojken med sin riktad uppåt, mot fåglarna. Mer behövs inte. Man fattar. Klas har ett val och romanen en olöslig konflikt att gestalta.

Det finns ett sug in mot skogen. Dit vill pojken, läsaren också; sidorna redan fyllda av fågelläten, duvan som poar, trastungar som låter zidi-zidi. Jag har inte en aning om hur sådana fåglar låter, men jag tror på författaren. Tomas Bannerhed har auktoritet. Innan man vet ordet av har man läst hundra sidor till.

Platsen är målande och det finns anledning att tänka på Vilhelm Moberg, men mest som traditionstillhörighet. Det finns många skildringar av agrara bygder i svensk litteratur. Romanen utspelar sig under ett år med arbete tätt knutet till årstiderna och den nyckfulla väderleken. Pappan är tung och allvarlig, mamman insvept i lika delar matos och försiktighet. Det är 1970-tal, det årtionde då det svenska jordbruket förvandlades i grunden, då gårdar helt enkelt rationaliserades bort. Bannerhed vågar låta romanen ta sin tid. Han arbetar inte med skeenden som klipps av vid höjdpunkterna – spänningslitteraturens cliffhangerteknik – och handlingen får därmed en skruv som är nästan outhärdlig.

Klas är en bärare och kånkar på både kravet att han ska ta över gården och faderns depression. Bara hos fåglarna anar han andra livsmöjligheter. Frihet, lättnad. En tillvaro där man inte av rädsla måste ha dörren in till sitt rum låst. Fåglar förstår han sig på. Det existerar inte någon svensk roman med så många läten, så många exakt återgivna dagrar i gläntor och bryn. Snarare än Moberg, tänker jag på Harry Martinson.

Romanen rör sig mellan detta lätta, ljusa, och pappans tungsinne och auktoritära befallningar. Men den frustration han känner inför allt som ligger utanför, som han inte kan påverka, kolliderar med annat som kommer inifrån. Föraktet inför sonen som ägnar sig åt lättja, dödssynden. Hatet över att han inte kommer att ta över gården. Klas är född in i ett led av nedbrutna småbönder. Det spelar ingen roll vad han vill. Den kedjan bryter ingen.

De fåglar som Klas umgås med – det finns inget annat sätt att beskriva det – är goda varelser. En godhet som inte söker sitt. De som flyger genom pappans trasiga sinne är förfärliga. ”Hör nu, väste han. Hör nu då för helvete när korparna kommer!”

Det är svårt att begripa att detta är en debutroman och mycket ovanligt med en sådan poetisk kraft i ett porträtt av en ung pojke. Men det verkligt imponerande är skildringen av fadern. En tyrann, en plågoande med förolämpningar som växer som kvickrot i hans mun. Ändå är hans förtvivlan djupt berörande, det går att känna medkänsla och däri ligger storheten. Många är det som kallat Tomas Bannerhed för en färdig författare. Det är naturligtvis menat som beröm, men vilken författare vill vara färdig? Med tanke på vad han kan utvinna bara ur tallsus över en mosse, är utsikterna svindlande: vad kan han inte tänkas få ut av resten av världen?

Under tiden kan man fundera över om Korparna verkligen handlar om fåglar. Och vad denna maniska upptagenhet av läten, fjäderdräkt, beteenden betyder. Det är en roman som uppmanar till uppmärksamhet, till granskning av detaljerna omkring en. De som är omistliga. Det är en roman om känslighet. Klas lägger ett asplöv på tungan, som en oblat. ”Aspen och jag, tänkte jag. Vi som darrar för minsta lilla. Homo tremula. Det är jag.”

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0