KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 25411
Inbunden,
213 sidor,
Norstedts
Medlemspris 209 kr

SLUTSÅLD

”Ett storartat stycke litteratur”

Med ”Minnen” har Torgny Lindgren skrivit en annorlunda självbiografi, en memoar på Lindgrenskt vis. Det här är en myllrande resa där han utforskar minnets trovärdighet som källa – och förkastar den. I”Minnen” bjuder han på storartad och överraskande läsning i gränslandet mellan fakta och fiktion.

Jag har inga minnen, hävdar Torgny Lindgren när den ena efter den andra av hans förläggare uppmanar honom att skriva sina memoarer. I hela sitt liv har han försörjt sig på sina inbillningar, förklarar han, och att plötsligt börja kalla dem minnen vore pinsamt. Ändå har han nu levererat den bok som förläggarna önskade sig. Eller har han det? Minnen är en klok, djupsinnig och ofta rolig bok, men den är långt ifrån några konventionella memoarer. Snarare en löst sammanknuten samling anekdoter, skrönor och berättelser om de människor – och djur – som på ett eller annat sätt haft betydelse i Torgny Lindgrens liv.

Här möter vi en rad färgstarka personligheter från barndomen i Västerbotten: farbror Hjalmar, den store förtalaren som egentligen bara vill bli älskad, moster Hildur som försvann i Nordamerika och som när hon återfanns visade sig ha haft ett mycket vardagligare liv än det hon haft som försvunnen, morfadern som döende i skelettcancer skriver sin egen bouppteckning och som ”var så barnslig att han trodde på verkligheten”. Här ryms Åsa-Nisses skapare Stig Cederström, spionen Stig Wennerström, en irrande promenad med Göran Tunström i Paris, ett möte med den gamle nazisten Per Engdahl vid ett krogbord på Söder. Och operasångaren Erik Saeden, vars röst får Lindgren att tänka på kalvlever med lingon. Maten spelar en stor roll i dessa minnen, konstigt vore det annars från en författare som kan spinna en hel livsfilosofi kring en maträtt, som i Pölsan. Torgny Lindgren berättar att den turberkulos som han led av som ung var en förvånansvärt trivsam åkomma, att han stundtals hallucinerar sig upp under taket under Svenska Akademiens möten, att han ibland upplever sig själv som en ängslig och skrattretande obeslutsam person.

Han låter oss ta del av sina funderingar kring litteraturen och skrivandet, kring formen och språket och skapandet. Och här och var smyger han in referenser till sina romaner, små antydningar om hur och varifrån han fick inspiration till exempelvis Dorés bibel och Ormens väg på hälleberget. Alltsammans på en prosa genomsyrad av den exakthetens skönhet som alltid präglat hans verk och av den ”likgiltiga förundran” som enligt honom själv har burit honom genom livet. På ett ställe konstaterar Lindgren att hans tillvaro mer liknar en serie noveller än en roman. En fin beskrivning av hur det mänskliga minnet faktiskt är beskaffat. Någon helhet skapar det ju sällan, snarare osammanhängande bilder och lösryckta brottstycken. Men bokens fragmentariska form till trots framträder efterhand det sammanhållande kitt som binder det ena kapitlet till det andra, och det stavas döden. Det vilar ett stilla vemod över dessa texter, om än färgat av en sorts allvarsam munterhet. Inte bara för att så många av bokens scener rör sig kring döden – moderns, broderns, morfaderns, den älskade hundens, Thomas Manns, för att nämna några – utan för att den så tydligt skrivs i medvetande om det egna livets förgänglighet. Minnen är hans sista bok, påstår han när han i sista kapitlet lämnar manuskriptet till sin förläggare, med tillägget att han närapå förtärts av svårmod under skrivandet.

Någon mer roman blir det inte, nu väntar ålderdom och tystnad. Nåja, tro’t den som vill. På bokens allra sista sida presenterar han hur som helst en lista på alla böcker som han ännu inte hunnit skriva. Romanen om åldringarnas revolution. Gustav Mahlers sista resa. Det västerbottniska skogsarbetets historia. Med flera. Kan han verkligen avstå från dem? Vem vet. Men om Minnen verkligen är Torgny Lindgrens sista har han satt punkt med ett storartat stycke litteratur.

av Eva Johansson

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0