KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 23119
Inbunden,
157 sidor,
Norstedts
Medlemspris 239 kr

Kvinnorna som banade väg

Det kamratliga tonfallet är något jag återkommer till med jämna mellanrum. Någon frågade mig om jag inte tyckte det var lite väl käckt, som en scoutpatrull på uppdrag med en knop eller två. Alltid redo! Nej, jag tänker inte på scouter. Ingenting som har med friluftsliv att göra. Jag är ute efter det frihetliga, att ”kamrat” är obundet till kön och klass och ålder, att kamratskap innebär både distans och närhet.

I en relation med långt avstånd mellan parterna, som till exempel mellan läsare och författare/skribent, står det kamratliga att finna i berättarton och disposition. Tonfallet är då inbjudande utan att vara dumt – ingen läsare vill bli betraktad som en gås, lockad med pastej – och jämbördigt. Aldrig tala ned till en läsare, aldrig strutta eller fjanta sig på de höga hästarna. Är det ett stort och komplicerat ämne som ska behandlas ser man till att ge det en så klar struktur som möjligt. Läsaren ska kunna navigera lätt genom, inte tappa bort sig och fram för allt inte tappa sugen.

Lars H Gustafssons böcker är bra exempel på det tonfall jag pratar om, och berättarröstens läge hänger förstås samman med en attityd. Här handlar det om ett helt långt yrkesliv med och för barn. Barnläkare, ett långt förflutet inom Rädda Barnen vilket bland annat har lett till arbete med FN:s barnkonvention och, vilket i mina ögon väger lika tungt, det dagliga omsorgsarbete det innebär att vara åttabarnsfar.

I januari 2020 börjar FN:s barnkonvention att gälla som svensk lag. En av konventionens grundprinciper är att varje barn har rätt att komma till tals och få sina åsikter respekterade, men snarare än att redogöra för ett viktigt fördrag, sätter Glöd och visdom ljuset på tre kvinnor som gått före. Tre som tidigt stod upp för mänskliga rättigheter. Ellen Key, Anna Lindhagen och Elsa Laula Renberg.

Lars H Gustafsson kallar dem för sina vägvisare och berättar om deras betydelse för hans arbete, hans sätt att tänka och värdesätta. Det är ett intressant sätt att betrakta och förmedla en levnadsbana, och jag tror att det kan inspirera många att tänka efter på liknande sätt. Jag ser framför mig samtalen i alla de bokcirklar och läsgrupper som Sverige är fullt av och där det är fritt fram för öppna frågor. Vad och vem har påverkat mig att resonera på ett visst sätt? Vem har haft betydelse för min personliga utveckling, gjort mig klokare, argare, givit mig siktdjup?

Mänskliga rättigheter är ett gigantiskt ämne och Lars H Gustafsson har skrivit böcker förr. Han vet hur man ger ett stoff struktur så att läsaren aldrig känner sig utestängd. En i taget får de komma till tals, dessa kvinnliga vägröjare, modiga och uthålliga som få. Bokens sista del handlar om medkänsla och omsorg och det är ingen slump att boken slutar långt upp i norr, i byn Såafoe, en bra bit nordväst om Vilhelmina.

Här verkade Elsa Laula Renberg. Hon kämpade för samiska barns rättighet till skola och utbildning och påminner oss om att mänskliga rättigheter inte är något som kränks i andra delar av världen. Förtrycket av samerna har skett, och pågår än, på svensk mark.

Med jämna mellanrum dyker det upp en man bland kvinnorna. Filosofen Martin Buber, Gustafssons ”kartläsare” och Bubers råd, apropos styrka och mod, är väl den finaste anvisning någon kan få: När en människa funnit sin väg måste hon våga vandra den. Utan att ständig se sig om. Beslutsamt, utan att bli halsstarrig.

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0