Gripande och fasansfullt
Margareta Beckmans bok om relationen mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette är rafflande läsning som skildrar den franska revolutionen ur kungafamiljens perspektiv. För första gången har det franska riksarkivet låtit någon läsa Marie Antoinettes brev i original och resultatet är ett gripande porträtt av drottningen, äktenskapet med Ludvig XVI, kärleken till Axel von Fersen och slutligen deras fasansfulla öde.
Under läsningen har jag inte bara äcklats av den franska kungafamiljens smaklösa och vulgära slöseri utan också lidit med dem. Kungligheter har i alla tider offrats i politikens tjänst – men grymheten Marie-Antoinette och hennes familj utsattes för var barbarisk – deras öde skildras här så det känns ända in i benmärgen. Den första gången vi möter den österrikiska ärkehertiginnan Antonia är hon bara 14 år gammal och ska just överlämnas till Frankrike som en bricka i fredsansträngningarna. Sedan nio års ålder var hon förlovad med Frankrikes kronprins – den blivande Ludvig XVI, en klumpig, blyg och likgiltig gemål som tog sju år på sig att fullborda äktenskapet – han var helt enkelt okunnig och ointresserad av den äktenskapliga sängen. Marie-Antoinette, som hennes nya namn blev, var bara ett barn – ensam och olycklig i främmande land tröstade hon sig med ytliga nöjen. Vi får uppleva det virvlande nöjes- och sällskapslivet vid hovet där Axel von Fersen gjorde stor succé. Han var lång, stilig, bildad och språkkunnig, hade kontakter på hög nivå och gjorde stort intryck även på drottningen. Snart syntes de ständigt tillsammans. Den franska staten hade på 1780-talet enorma ekonomiska svårigheter och befann sig på konkursens brant. Människor svalt och led och kungafamiljens besinningslösa slöseri stack i ögonen – fester, klänningar och juveler kostade miljarder i dagens penningvärde. Men vad i deras uppfostran hade kunnat förbereda dem på det som väntade: utstuderad grymhet, svek, ränksmideri, falska anklagelser, hat och till slut avrättning? Framför allt Marie-Antoinette – Österrikiskan som hon kallades – hånades och skymfades. Kritiken var befogad men hon var också utsatt för komplotter och förtal.
Den franska revolutionen rullade på och kungafamiljen bevakades allt hårdare – de var till slut nationalgardets fångar och kunde inte visa sig utan att hotas av skränande pöbel. Axel tog stora personliga risker och kostnader för att rädda kungafamiljen men den flykt han minutiöst planerade misslyckades. Man känner med kungaparets förvirring, deras förtvivlan och skräck när de och barnen med våld skiljs åt. Dag för dag får vi följa hur deras situation förvärras, den vanvettiga ångesten när de inte längre tillåts kommunicera, inte vet vad som händer de andra. Axel led fruktansvärt – hans dagboksanteckningar och brev till systern Sophie vittnar om en hjärtskärande förtvivlan. Men allra mest lider jag med yngste sonen Louis-Charles, kronprins sen hans äldre bror dött. Bara åtta år gammal togs han ifrån den övriga familjen för att vårdas av en brutal skomakare. Han skulle avkungligas! Det innebar att han tvingades sjunga revolutionära sånger, svära hemska eder mot sin familj, dricka vin och äta som ett svin. Han fick passa upp på sin fångvaktare och varje olydnad bestraffades med slag. Till slut tvingades han att anmäla Marie-Antoinette för incestuösa övergrepp – det blev en av många anklagelser som bidrog till hennes dödsdom. Efter hennes avrättning blev kronprinsens lidande tiofalt värre – han stängdes in i ett rum med igenspikat fönster, utan sanitära arrangemang och lämnades ensam dygnet runt. Maten, en skål soppa och en brödbit, fick han genom en lucka i dörren. När Robespierres skräckvälde föll hittades den lille pojken täckt av löss och flugor, fruktansvärt smutsig i ett rum täckt av avföring. Han dog en kort tid senare. Margareta Beckmans skildring av ofattbar rikedom och makt, ädelmod och omöjlig kärlek, revolution och ond bråd död kan inte undgå att beröra – jag berörs i alla fall.
