En folkkär författare berättar om sitt liv

”Det doftar och sprakar”

Han är en unik röst i den svenska samtida litteraturen. Med sina många finstämda romaner har han fått en stor och trogen läsekrets och utforskat ämnen som kärlekens villkor, främlingskap och vänskap. I sin nya underbara bok återvänder han till barndomens Grekland och tar oss därifrån med på en resa genom sitt ovanliga och händelserika liv och låter oss ta del av de händelser som format honom och de människor han mött.

Något av de märkligaste prestationerna inom litteraturen har åstadkommits av författare som övergått från att skriva på sitt modersmål till ett främmande språk. Jag tänker på bland andra Joseph Conrad, Vladimir Nabokov och Samuel Beckett. För den som så att säga har normala kunskaper i något annat språk än det medfödda framstår det som rena underverket. Och i Sverige har vi förstås Theodor Kallifatides som lämnade Grekland för Sverige, studerade vid Stockholms universitet och så småningom blev en av våra mest uppburna författare, ja, med det där litet diffusa ordet, ”folkkär”. Det finns en sinnlig glöd i allt det han har skrivit och en litet vemodig, elegisk stämning som alltid slår an. Nu har han skrivit en självbiografi, Det gångna är ingen dröm. Jag anar att titeln är en liten polemik mot Axel Sandemoses Det gångna är en dröm och kanske också kan vara en replik till Kjell Espmarks Minnena ljuger. Ty Kallifatides minnen är givetvis minnen, men för honom är de sanna och levande, och den verklighet som fanns, den var en verklighet att bära med sig. Den skildras med en betagande och innerlig konkretion som gör läsaren både djupt berörd och rörd, och som får oss att, alla olikheter i inte minst kulturell bakgrund till trots, känna igen oss och nicka instämmande. Året är 1946, Grekland är märkt av den tyska ockupationen och nu härjar högerextremistiska rörelser och hotar den bräckliga friheten. Åttaårige Theo vandrar in i Athen vid sin morfars hand, en ofattbar storstad i jämförelse med den lilla by långt, långt borta på landet som de lämnat som flyktingar från extremisterna. I Athen skall de bygga ett nytt liv, pappa läraren, den strävsamma mamman, bröderna och morföräldrarna. Det blir inget lätt liv. Familjen är ganska fattig och det är ofta svårt att få ekonomin att gå ihop. Men om man är fattig på materiella tillgångar så finns här andra rikedomar. Här finns en stark gemenskap, en djup kärlek till varandra, mat på bordet och dessutom en grannsämja i kvarteret som utökar gemenskapen. Och här finns böcker, och Theo, som kommer att bli en av lärarna mycket uppskattad och duktig elev i skolan, grundlägger tidigt de läsvanor som kommer att göra honom till en lärd man. Det finns många klassiska barndomsskildringar och frågan är om inte denna snart kommer att räknas till dem. Konkretion, alltså. Kallifatides skriver med en underbar synskärpa i detaljerna, som kan vara såväl rörande som komiska. Det doftar och sprakar om prosan som skildrar en förgången värld som vi alla således kan känna igen oss i. Det erotiska uppvaknandet, den första kärleken, vänskaperna, skimrar i ljus, men här finns också berättelser om tillvarons mörka sidor, som en militärtjänstgöring, ledd av brutala befäl och en militärjunta med fascistiska drag. Som ung man tröttnar Kallifatides på det mörker som lagt sig över Grekland och som en sentida Odysseus beger han sig på färde, till det avlägsna Ultima Thule som han har hört berättas om: Sverige. Historien om hans öden i den Höga Nord är verkligen som en saga, en framgångssaga om hur man faktiskt som invandrare kan lyckas över hövan, bli svensk men behålla Grekland i sitt hjärta. Naturligtvis också kärleken, den bestående, till den vackra Gunilla, ett namn så klingande svenskt att man nästan kan tro att det är påhittat. Med sin intelligens och sin charm blir Kallifatides omtyckt överallt; han är inte bara universitetsfilosof och författare, utan också tidskriftsredaktör och tidningsskribent. Det finns en energi i honom som aldrig tycks ta slut. Som internationellt uppburen författare återvänder han till hembyn på besök och tas emot som en hjälte. Alla är stolta över honom. Jag förstår dem. Vi kan alla vara stolta över Theodor Kallifatides, vare sig vi är svenskar eller greker.

av Mats Gellerfelt