KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 17731
Inbunden,
190 sidor,
Wahlström & Widstrand
Medlemspris 199 kr

SLUTSÅLD

Språkgeniet om nya fascinerande samband.

Ola Wikanders underhållande och mycket lärda essäer om språk, religion och humaniora i boken ”Orden och evigheten” är en kärleksförklaring till all humanistisk forskning.

Ibland är han lekfull och humoristisk, andra gånger undervisande när han får oss att förstå att vi lever i en ständigt pågående dialog med tidigare generationer, andra religioner, humanistisk forskning i ett brett perspektiv, liksom med vår egen tids dataspel, serier och film. Latinet – vår tids stämningsskapare är titeln på en essä som beskriver hur man idag använder detta utdöda språk i populärkultur för att skapa stämning. Att det kan bli en del felaktigheter i märkliga sammanhang kan
inte undvikas. Playstationspelet Final Fantasy VIII utspelar sig i en fiktiv värld, som inte har något att göra med romare eller någon miljö där latinet hör hemma, använder latinet som sitt naturliga språk. Gothband och heavy metalband slänger ofta in några rader latin för att ge sken av mörker och spänning. Andra tatuerar ett latinskt citat på kroppen – en del skojiga grammatiska missar och missuppfattningar av tatueringens betydelse är ofrånkomlig.
En essä handlar om uttalsfrågor – vad ska vi sträva efter när vi uttalar äldre språk – att låta som ”de gamla” en gång gjorde eller använda uttal som ligger bra i våra egna munnar? Är det viktigt om vi uttalar Caesar som kajsar eller se:sar? Ligger vårt svenska uttal av namn som Ola Wikanders underhållande och mycket lärda essäer om språk, religion och humaniora i boken ”Orden och evigheten” är en kärleksförklaring till all humanistisk forskning.
Homeros, Platon och Aristoteles närmre den klassiska grekiskan än engelsmännens Homer, Plato och Aristotele? Är det inte lite bisarrt att översätta egennamn till något som låter bra i våra egna öron? Indianerna Sitting Bull och Crazy Horse hade väl inte engelskan som modersmål…
Författaren piggar upp oss med några student bloopers – roliga missuppfattningar och felskrivningar i historiska sammanhang
– som att Saharaöknen beskrevs som så het att ”it´s inhabitants had to live elsewhere” eller att Egypten ”beboddes av ett folk som hette mumier”. Ett kapitel har den suggestiva titeln ”En musik av ettor och nollor – de språk som aldrig får nobelpris”. Det handlar förstås om olika programmeringsspråk. Kapitlet Antihum anismens spöke är ett brinnande angrepp på vår egen tids degradering av humanistisk bildning och kunskapstradition – genom historien har dessa varit tecken på skapande och högstående kultur.
(Ca hälften av texterna har varit publicerade i olika tidskrifter, bl a i Språktidningen, Kontur, Axess och Minaret, men många av dessa är omarbetade och utvidgade.)

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0