KATEGORIER
Astronomi
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Populärvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Religon
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 105098
Inbunden,
324 sidor,
Norstedts
Medlemspris 229 kr

Boken han inte hann skriva

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

Inledningen till Lena Einhorns nya roman är en arketypisk scen. Den visas fram som en universell situation som alla kan identifiera sig med och läser av på en sekund.

Här är det fråga om ett maktförhållande, mellan dem som har den och de som är utan. I en sådan belägenhet tror jag att varenda människa, oavsett ålder, någon gång har befunnit sig. Just här, i romanen, är maktfördelningen förstärkt av att den ena parten bär uniform med allt vad därtill hör av representativitet, att det finns något större att luta sig mot, som en myndighet och så ett regelsystem som är absolut.

De enda tankekategorier som existerar är rätt eller fel. De som inte har makten har förstås inte uniform utan är civilklädda. Det är två mycket trötta människor. En åldrad far och hans son som har flytt från Katowice i Polen där antisemitismen inte bara blommatupp utan fått organiserade former.

Så det är de på ena sidan och de som just vräkt upp dörren till tågkupén är passkontrollanter.

Som läsare sitter man med andan i halsen. Det beror naturligtvis på att situationen är extrem, livsfarlig, men den har också den där klangbottnen som är gemensam.

De allra flesta vet hur förödmjukelse känns, hur maktlöshet fräter. Den erfarenheten är en början. Förståelse och identifikation kan uppstå. Och får man, som här i Einhorns roman, läsa om maktlösheten i gestaltad form förvandlas man från att bara vara läsare till att bli medmänniska.

Det visar på litteraturens unika förmåga att levandegöra.

Far och son i tågkupén klarar sig. Stanislaw och hans artonårige son Jackie Jakubowski kommer till Sverige 1970. Till Göteborg. Som nyanländ observatör är man vidöppen. Man ser allt, men mycket förstår man inte.

Det är en het dag, och Jackie är klädd i vit nylonskjorta och svart kostym. Så ska man klä sig när man kommer till ett nytt hemland, även om den förflyttningen inte varit självvald.

”Det är som vore det ett vykort, ett kolorerat fotografi, ett sådant som först varit svartvitt, men sedan målats för hand. Detär nästan overkligt.”

Jackie är förtjust. Det är väldigt rent och märkligt tyst. Pappan är inte lika entusiastisk. Han vill ha mer folk omkring sig.

Kanske beror det på att han är svårt cancersjuk och utmattad. Kanske gillar han bara när det myllrar av människor. Handör ett år efter deras ankomst och Jackie är så ensam man kan bli. Ingen familj, inga vänner. Ingen tillhörighet. Så ensam att själva hans identitet är hotad.

Men han kan skriva. Han kan fortfarande det och att sätta ord på det han upplever ger lindring. I första hand är handock inte ute efter tröst. Han vill ha, och han behöver klarhet. Han måste förstå.

När han kan köpa sin första riktiga, och egna, skrivmaskin är det därför en stor händelse. Den är gräddvit. Har fem extra färgband. Envist tar han sig an nästa hinder, för att lära sig bemästra det nya språket med sina tre extra bokstäver. Å, ä och ö.

Kan man som läsare verkligen identifiera sig med människor som bär på fasansfulla minnen och erfarenheter?

Jag vill envist tro att det är möjligt och Einhorns roman visar på det. Ord kan inte göra det förfärliga ogjort.

Kan i verkan aldrig mäta sig med våld. Vad orden gör är att spräcka tystnaden som annars hotar att breda ut sig som tomheter och förnekanden.

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0