KATEGORIER
Astronomi
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 104570
Inbunden,
406 sidor,
Norstedts förlag
Medlemspris 219 kr

Om livet i tuberkulosens historia
Just nu 219 kr. Ord medlemspris 239 kr.   

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

När jag började som kritiker sas det bestämt och utan att referera till någon vetenskaplig undersökning (det verkade inte behövas då) att de första 50 sidorna på en roman, eller egentligen vilket slags bok som helst, var utslagsgivande. På grundval av det läsarna uppfattat där, fattade de sitt beslut. Fortsätta att läsa till slutet eller lägga ner direkt.

Tio-femton år senare hade sidantalet sjunkit till hälften och nu vet jag faktiskt inte. Vissa pessimistiska dagar tycker jag att Netflix har dödat allt berättande.

Nåja; det är bara vissa dagar och ett faktum kvarstår. Betydelsen av en boks början, oavsett genre, kan fortfarande inte underskattas.

Det här har jag framför mig idag: I en sal på lasarettet av Björn Wiman. Den handlar om tuberkulos och de inledande sidorna känns plötsligt som en känslig sträcka.

Behöver vi fler böcker om sjukdom(ar)? Jag är en bit in och kan svara direkt: ja. Jag trodde jag visste saker om tbc men det var en kunskap som mest bestod av hål.

Min pappas barndomsvän hade haft tbc i familjen och jag minns att han vädrade jämt, spelade ingen roll hur kallat det var ute. Jag läste många ryska romaner när jag var ung och där dog karaktärerna ofta av lungsjukdomen.

Samma sak med franska historier. Det hostades blod.

Så det var en farlig sjukdom, men den hörde samman med en annan tid. Med ”förr i världen”. Det var fel och efter någon dag har min läsning blivit girig, jag vill veta och förstå hur, och jag kan bäst beskriva det fortsatta läsandet såhär: föreställ er att en rullgardin dras upp med en smäll och helt överraskande blickar ni utöver en vid utsikt.

Ett panorama. Ska man nu breda ut sig ska man också ha något att komma med, och nästan direkt skriver Wiman fram en stark känsla av samtidighet.

Året är 1947 när hans mamma blir inskriven på Norrtulls sjukhus i Stockholm.Hon har tuberkulos. Hon är också bara sju år gammal och kommer att vara borta från hemmet i ett år. I en liten människas liv har en sådan händelse knappt någon horisont, ändå fogar Wiman direkt in deni ett större sammanhang.

1947 är kriget över och en meteorit slår ner utanför Nyköping. Ett starkt ljussken syns över östra Sibirien. Hekla får ett utbrott. Och nylonstrumpan flygs in till Sverige. Det är kallt som attan och på apotek kan man nu köpa penicillin. Vi får en ny sjukförsäkring. Alla vi barn i Bullerbyn ges ut.

Det är en tid som präglas av just det som saknas nu, en enorm framtidsoptimism. Men samtidigt är fasansfulla krigsår levande i minnet.

På det här viset vidgas skildringen om en sjukdom och nu är jag så långt in i Wimans bok att den yttre tiden inte existerar.

Perspektiven är stora men lättbegripliga. Svåra sjukdomar har alltid haft sin plats i historien. De kan förändra samhällen och kulturer.

Vid svåra smittor, som en pandemi, blir den tidlösa konflikten mellan individens och kollektivets frihet akut. Vi har just varit där.

Efter läsningen funderar jag på vad det är som ger den här historien ett sådant djup. Jag tror att det är Björn Wimansmamma. Han tappar aldrig bort henne, glömmer inte bilden av flickan i vinterkölden på väg till sjukhuset.

Den ”episoden” är en kontrapunkt och så levande gestaltad som bara en litterär författare kan åstadkomma. Flickan påminner oss om vår individualitet och samtidigt om vår ytterst ringa del i det stora hela.

Vi är alltid del av en grupp, ett samhälle, en kultur. Det är väldigt viktigt, särskilt nu, att den tanken hålls levande, då den vetter mot ödmjukhet.

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0