KATEGORIER
Astronomi
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 104307
Inbunden,
312 sidor,
Norstedts
Medlemspris 249 kr

Om vikten av att inte glömma!
Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist 

Näst en bra roman – alltså en väl komponerad historia, med en tydlig berättare och en lika tydlig konstnärlig intention (om romanen kallas ”light reading” eller superseriös spelar ingen roll) – näst det tycker jag bäst om essäer.

I den stora familj som kallas litteratur, är essän bastarden. Svår att placera, svår att artbestämma, hopplös för bokhandlare att placera på rätt hylla. Ibland ser man ett ambitiöst försök med en plastremsa längs hyllkanten.

”Essäer” står det med upphöjda vita bokstäver, och det kan ha fungerat i början, men snart kommer nya romaner att tränga sig på från ena sidan, och nyutkommen facklitteratur från den andra.

När jag undervisade i så kallat kreativt skrivande var essäkursen en av de svåraste. Jag fick ta del av en mängd olika och välformulerade texter och blev, något oväntat, väldigt bra på att tala om vad en essä inte är. Den är inte en artikel, inte ett debattinlägg, och heller inte en utredning.

En essä behöver inte vara aktuell eller avge en liten pust av nyhet. Den kan nörda ner sig i till exempel bananflugans liv och leverne. Eller tango. P G Woodhouse. Eller i historien kring en kyrka, Botvids kyrka, alldeles vid E4:an söderut från Stockholm.Nörderi kan naturligtvis leda till närsynthet, men oftare till siktdjup, något som är svårt att uppnå om man har bråttom eller för hög emotionell temperatur.

En essä är inte sval, den kan drivas av djupt engagemang eller iver, men ger inte plats för stora privata känslor. Det finns andra genrer för det.

Essän ahar en särskild gångart. Om man liknar journalistik vid en joggingtur i funktionella skor och en fackbok vid en välplanerad vandring i riktigt bra kängor, är essäns skodon rätt så snygga promenadskor.

Essän strövar, som i SAOB har synonymen ”spankulera”, ett underbart ord som är på väg ut. Att ströva sätts ofta samman med ”fritt” eller ”utan mål” eller bara ”omkring”. Här ska jag överge gångmetaforen, annars riskerar era associationer att dra iväg åt fel håll.

En essä är ju inte utgiven av Friluftsfrämjandet. Det är den mentala aktiviteten jag är ute efter. Förmågan att tänka i nya banor, viljan att pröva en tanke utan att driva en sak – ja det kan påminna om lek och precis som barnens lekar ligger det allvar i botten.

Leken skuggas alltid av något. Tankar om döden. Alltings futilitet. Eller ett lövverk.

När jag skriver detta provar jag min idé om vad en essä kan, och eventuellt bör, vara. Jag har använt mig av en läsning, Maja Hagermans nya bok som enligt mina kriterier här ovan, är en perfekt samlingessäer. Att med sådan lätthet och kunskap skriva om angelägna saker, är helt enkelt ett utsökt hantverk.

Det må så vara att jag betonat leken, men en essä ska inte bestå av piruetter, tvärtom kan den peka på det högst angelägna, bara inte i manifestets form.

Minnesbrunnen handlar förstås om minnet, fram för allt det vi har gemensamt som deltagare i ett samhälle. Om minnet som ett tillstånd snarare än en lagringsenhet, i form av en usb-sticka. Om glömska, också det som en kollektiv företeelse, det vi valt att ”glömma”, som rasbiologin, behandlingen av samer. Det vi minns – och glömt – bestämmer förhållandet till vår historia och hur den ska se ut – ja, hur ska den berättas?

Maja Hagerman skriver om vikten av att inte glömma – eller justera – ett problematiskt förflutet.

”Historien kan ju inte raderas, och minnet är det enda som kan skydda oss från att omedvetet upprepa misstagen från gamla tider.”

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0