KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 103937
Inbunden,
Norstedts
Medlemspris 239 kr

"Marklunds roman har allt som behövs"
Av Marie Pterson, författare och kulturjournalist

Var börjar den del av Sverige som vi kallar Norrland? Norr om Stallmästargården. Sa man förr och tyckte det var skoj. Och på den tiden då man fortfarande fann det användbart att organisera landet i landskap, innefattade Norrland nio stycken, från Gästrikland till Lappland.

Jag tittar på en modern karta och hör mig själv skratta åt uppdelningen av Sveriges yta. Maktcentra, befolkningstäthet och strikt sett alla andra sorters tätheter, långt därnere i söder. Men Norrland är och förblir vår största landsdel och störst i det här sammanhanget betyder 59,6% av Sveriges landarea.

En annan viktig siffra är 11,4. Det är procentandelen av vår befolkning som bebor denna väldiga yta. Säger sig själv att det blir glest.

Jag frågar runt i bekantskapskretsen. Vad vet de om Norrland? Ganska många säger att de tänker på tvserien Pistvakt. Pinsamt få, visar det sig, har aldrig varit norr om Gävle. Är däremot väl bekanta med den thailändska övärlden.

 

Nån påminner om det skov som uppstodunder pandemin då människor, främst från Stockholmstrakten, skulle upptäcka Sverige och drog norrut. Fjällvärlden har väl alltid lockat folk och kanske går besöksnäringen en ny tid till mötes när medelklassen vill ligga på renfällar och ätasmå toppekologiska ostar.

Varför jag är upptagen med detta? Därför att jag läst Anton Marklunds roman. Den utspelar sig i trakterna kring Skellefteå och han kan den miljön. Både skogen, glesheten och tystnaden. Städernas lågmälda myller, men med samma slags klasskillnader, samma sociala problem och misär. Samma sorts lycka som därnere. I söder.

Jag säger det direkt. Jag känner mig som sutte jag vid bäcken och vaskat. Jag har väntat länge. Och här är den. En genuin bit guld.

Det ges just nu ut en otrolig mängd böcker. De flesta kallas romaner men är sällan det. De består av de olika byggdelar som krävs, och ändå fattas det väsentliga.

Marklunds roman nar allt som behövs.

Först och främst finns här närvarande berättarröst. Jag kan inte nog betona hurovanligt det är. Den hörs. När historien är slut lever den kvar inom läsaren. Det är Ramona som berättar. Hon är gift med Peter som jobbar i gruvan, hon på soc i samhället, så hon har sett en del.

Det är inte de synintrycken som är berättelsen motor. Ramona äger en varseblivning, konkret när den äger rum, men utanför ramen för det vi betraktar som verklighet.

Hon ser människors historia, deras bevekelsegrund. Inte som nyhetsartiklar, snarare som våldsam poesi, bilderna splittrade och samtidigt utpekande.

Runt henne samlas en grupp människor, poliser, civila, därför att man funnit en ung flicka död i en båt. Det här är intrigen och den är obönhörlig som ett ödesdrama.

Ungefär som Ramonas ”seende” som alltid rymmer ett imperativ: det är så här det måste vara.

Marklund beskriver dem som dras in mot den här förfärliga händelsen så att man vill vara med dem. De är motsträviga, attraktiva, växlar läge ibland snabbare än man hinner singla slant. Dialogerna är som musik, och ibland vänder sig Ramona till ett ”du” som vi först i slutet hisnande förstår vem det är.

Så vi har en berättarröst som knappt alls är upptagen med allmänheter eller redovisningar för att vi ska känna att det är ”på riktigt”.

Lägg ihop den stämman med intrig och resonemang, en helt levande miljö och människor man tror på. De är de nödvändiga beståndsdelarna, men det blir inte en roman förrän det skett en legering. Delarna måste gå samman till ett helt. Jag vet inte hur den kemin går till; man ser den, känner den när den existerar, inte precis som Ramona, men åt det hållet.

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0