KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 102343
Ill i färg.
Inbunden,
448 sidor,
Norstedts
Medlemspris 249 kr

Viktig & aktuell bok fylld av kärlek till naturen
Just nu 229 kr. Ord medlemspris 249 kr. 

Henrik Ekmans memoar Naturen vi ärvde har i underrubriken en mycket talande och nästan poetiskt laddad formulering: från tyst vår till het sommar.

Medan jag läser boken brinner det i Oregon, i Turkiet, i Grekland. I Tyskland och Belgien dog människor av det motsatta. Av vatten som steg okontrollerat. Just nu kan jag inte tänka mig en bok som ligger bättre i tiden, jag vill nog gå så långt att jag påstår att det här är en bok vi behöver.

Det finns en lång europeisk tradition av män som ordnar och klassificerar naturen, som betraktar den och observerar. Tänk Linné och Erik Rosenberg. Gunnar Brusewitz, Rolf Edberg, Lars Jonson; ja jag vet faktiskt inte var kvinnorna är.

Naturen portförbjuder ju ingen, men samhällen gör det. Hur som helst; det är en tanketradition jag talar om och till vilken

Henrik Ekman hör, men låt mig genast tillägga att jag inte en enda gång har hört honom använda det tonfall som kan få kvinnor att resa ragg. Det där när män ska förklara saker och ting. Ekman förklarar massor, men eftersom han alltid betraktar läsaren som sin jämlike blir det inget skrivet på några näsor.

Han har i många år arbetat som miljöreporter och vetenskapsjournalist, en yrkestitel som självklart borde associeras med saklighet. Den där man reder ut, bringar ordning och klarhet. Något man kan lita på. Men efter mer än ett års pandemibevakning vet vi att det motsatta blev minst lika vanligt.

Detta att tydliggöra, peka på orsak och verkan, att upplysa utan att ha en egen dagordning eller en lust att få folk att känna sig som idioter, detta är en konst. Tanketraditionen jag nämnde i början är en del av en sådan upplysningslinje.

Så varför kallar jag hans bok för en memoar?

Därför att den är det, men av ett i Sverige ovanligt slag. En sort där man inte ständigt ställer sig själv i centrum, är alltings fokalpunkt medan kronologin tuffar på som ett gammalt tåg. De är välorganiserade levnadsskildringar och inte sällan bedövande tråkiga. En memoar, eller självbiografi, kan ju ordnas på andra sätt. Tematiskt, eller som här, bestå av två parallella förlopp sida vid sida, där de speglar varandra, möts och överlappar, eller går isär.

Naturen och Henrik, helt enkelt.

Henrik Ekman är född 1951 och naturen är omedelbart där, som ett levnadsrum.

Jag blir flera gånger förbluffad över hur stor frihet barn hade då, utanför föräldrarnas räckvidd, och naturen, i alla dess former, spelade en viktig roll. Den gav upplevelser som var momentana, inte gick i repris, inte var registrerade utom möjligen med hjälp av en enkel kamera.

Jag skrattar när jag ser exempel på tidig fotokonst, ett svartvitt foto på en tall där det enligt bildtexten ska finnas ett vråkbo. Jag blir strax allvarlig, dels inför pojkens uppriktighet och ansträngningar, dels inför det ljus som alltid strålar ut från minnen där man nu i efterhand vet att det inte var fråga om något stadigvarande paradis.

Det var redan hotat. 1962 kom Rachel Carsons bok Tyst vår. Plötsligt, för så verkade det, fanns det språk för, och formulerade insikter om hur människan som art hängde ihop med alla andra arter.

Varje länk var lika viktig. Vi kunde inte, kan inte, ställa oss utanför. Jag tänker på bokens titel igen. Att naturen är något vi ärver och därför ska ta ansvar för och värna om. Det är ett åliggande och borde vara en självklar plikt.

För är det inte det vi alla vill? Bli ihågkomna som goda förfäder och förmödrar.

Av Marie peterson, författare och kulturjournalist

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0