Den avgörande pusselbiten

Ett träd, som en sorts karta över en släkt, har jag alltid funnit vara en sympatisk symbolbild. Det verkar som om trädets faktiska utseende, med de många förgreningarna i kronan, tjänar sitt syfte väl. Vi har inga svårigheter att föreställa oss släkters framväxt på det viset.

Ett dendrogram är helt enkelt ett mycket bra sätt att organisera något som annars skulle bli oöverblickbart.

Vissa äldre släktträd, särskilt om den släkt som skulle förtecknas var adlig, är regelrätta konstverk. I Östra Ryds kyrka i Uppland hänger en sådan tavla som visar släkten Brahes anfäder. Något märkligt har dock skett med perspektivet så attträdet verkar ligga ner, det liknar mest en enorm laguppställning som försvinner mot horisonten under en himmel pryddmed kuddliknande små moln.

Släktforskning, som egentligen räknas till de historiska hjälpvetenskaperna, utförs till största delen av privatpersoner och är enormt populärt. Det kan handla om trakten, en bit hembygd vars historiaman vill utforska, eller den egna släkten. Som alla äkta amatörer är släktforskare oerhört hängivna; det finns kurser att gå med eller utan fysiska handledare och sedan har vi ju nätet där allt vi kan tänka oss och lite till finns tillgängligt.

Riksarkivet i Täby och i Vadstena räknas utan överdrift som en släktforskningens högkvarter, och kan man av olika anledningar inte förflytta sig, till exempel nu, av pandemiskäl, finns massor av nyttiga, digitala råd och upplysningar.

Sverige är på många sätt ett drömland om man är intresserad av att kartlägga sin släkthistoria. Traditionen att föra bok över folk är månghundraårig; prästerna hade enligt Kyrkolagen skyldighet att föra bok över alla födda, vigda och avlidna. Dessutom finns husförhörslängder bevarade där prästerna kontinuerligt följde de familjer som hörde till församlingen.

Jag tror att en väl utvecklad förmåga att kunna föreställa sig är en viktig egenskap för en släktforskare. Upplysningarna är ofta en knapphändig, nedkastad anteckning och då krävs det något mer för att gjuta liv i ”Anders gjordepigan med barn”. Vad hette pigan? Hur gick det för barnet? Hade Anders en fru? Frågorna hopar sig därför att en äkta släktforskare är nyfiken.

Viktigast ändå, om man vill ge sig i kast med sin släkts historia är tålamod, något som släktforskaren Peter Sjölund verkar besitta i övermått. Han fastnade tidigt för den här typen av efterforskningar, hade ett handlag för det kan man nog säga och han var på så vis väl förberedd när möjligheterna att få upplysningar om ens ursprung plötsligt vidgades. Perspektiven bakåt med enshisnande när nätets digitala sökmöjligheter kombineras med dna-forskning.

Nu pratar vi inte om socknar och häraden utan var någonstans i hela världen ens släkt kommer ifrån.

Sjölund berättar I samarbete med DN-journalisten Anna Bodin om hur banbrytande denna speciella sorts dnateknik är när den appliceras på polisarbete, till exempel när det gäller utredutredningar av grova brott som gått i stå.

Ett av de mest omtalade fallen är ett dubbelmord i Linköping hösten 2004, där en 8-årig pojke och en kvinna som inte hade några band alls till pojken, dog. Utredningen var enorm, folk arbetade dygnet runt, men trots alla ansträngningar hittade man inte den skyldige.

I sådana här sammanhang brukar man tala om den avgörande pusselbiten och den stod Peter Sjölund för, 16 år senare. Dna-detektiven kallas han därför helt följdriktigt och sällan har man väl sett en lämpligare boktitel: Genombrottet.

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist.