I augusti 1942 mötte den unge diplomaten Göran von Otter en jämngammal tysk SSlöjtnant vid namn Kurt Gerstein på natttåget från Warszawa till Berlin. Den förtvivlade officeren berättade om hur han bevittnat massmordet på 7 000 judar i förintelselägret Belzec för en förbluffad, tvivlande, allt mer chockad von Otter.

Gersteins förhoppning var att von Otter skulle föra hans vittnesmål vidare till västmakterna så att de informera det tyska folket om vad som pågick och att de i sin tur skulle stoppa massmorden.

 

Men hur rapporterade von Otter till UD och vad gjorde UD med hans berättelse? Det är frågor som under årens lopp fått olika svar, först nu kan professor Klas Åmark ge ett definitivt svar på dem.

 

Från juni 1942 fick västmakterna allt fler uppgifter om vad som skedde och i december samma år fördömde de allierade offentligt Nazitysklands förintelsepolitik. Men vad visste man i Sverige om Förintelsen vid den här tiden? Kunde Sverige på något sätt ha agerat för att förhindra Förintelsens omfattning?