KATEGORIER
Barn/Ungdom
Biografier
Deckare
Djur/Natur
Filosofi/Religion
Handböcker
Historia
Hobby
Humaniora
Humor
Hälsa
Inredning/Design
Konst
Kulturhistoria
Litteraturvetenskap
Ljudböcker
Lyrik
Mat/Dryck
Memoarer
Naturvetenskap
Psykologi/Pedagogik
Referensverk
Resor
Samhälle
Serier
Skönlitteratur
Språk
Språkkurser
Trädgård
Vid köp av något annat ur tidn
Vid kör av huvudbok
Övrigt
FILM & MUSIK
DVD-film
Musik
Art nr 100560
Inbunden,
384 sidor,
Norstedts
Medlemspris 239 kr

Högdramataisk bladvändare

Att få lära sig något, utan att få det istuvat, och utan att känna sig som föremål för en författares pedagogiska ambitioner, är ovanligt. Att det skulle ske medan man läste enkriminalroman är snudd på unikt. Det handlar om kriminallitteraturensspeciella förutsättningar. Om genrekraven.

Det ska ju röra sig framåt, spänningens uppbyggnad förhöjande omvägar, anlända till en lösning. Det ärkriminallitteraturens löfte: allt kommer att ordna sig. Frågetecknen och osäkerheten kommer att upphöra. Särskilt nu, med en pandemi som påverkar varje skrymsle av tillvaron, är ett sådant löfte som manna från himlen. Därför är också titeln på Hans Rosenfeldts roman dubbelt intressant: Vargasommar. Jo, definitivt är det fråga om svåra tider på mångahand. Det hörs. Men i litteraturens värld kommerallting att klaras ut och vi kan slappna av. Behovet av den sortens tröst – jag säger hellre det än eskapism – ska varken föraktas eller förminskas.

Och vad lär man sig vid läsningen av Vargasommar? Att det finns en stadsom heter Haparanda och som harsin särskilda tillkomsthistoria och det är en ort som ligger och vickar på de gränser som delar stater men knappast människor. Som definitivt inte hindrar kriminella handlingar att flyta fram och tillbaka.

Smuggling. Flyktvägar. Mutor. Och värre. Man lär sig också, om man inte fattat det sedan tidigare, att Sverige är uppdelat enligt en underlig tankemodell. Landet tar på flera signifikanta sätt slut strax norr om Stockholm. Resten kan kallas Norrland, lite ospecificerat men inte direkt fel, det ligger ju norrut, men ofta glöms referenspunkten bort: Stockholm.

Det är centrum och resten, i stort sett, är periferi. Detta bildar tankegods, inte sällan förbisprunget av den faktiska verkligheten, men mycket segare i människors skallar. Det går, utan att överdriva, att säga att det är såhär känslan av att stå utanför skapa sådana tankemönster om rangordning ligger som en klangbotten i Rosenfeldts roman. Människor förhåller sig till dem på olika sätt.

Det är öken att bo i Haparanda. Man är förvisad. Eller tvärtom, det finns ingenting bättre än lugnet och ljuset och naturen. Till och med själva Haparanda, stadskroppen, är skäl nog att stanna kvar. Nu ska jag koppla ihop det här med det jag sa i början. Om att lära sig saker och ting.

Rosenfeldt låter en högdramatisk historia med jämna mellanrum stanna upp. Påtagliga pauser då allt fryser. Siréner blir hängande i luften, fallet ner i asfalten när någon skjuts hejdas, någon som krupit ihop och gömt sig i tvättkorgen och nyss darrade av skräck, är nu alldeles stilla. Och här i detta andrum, berättar Rosenfeldt om Haparanda.

Han skriver om staden som en ”hon”, ett levande väsen som reflekterar och bekymrar sig över invånarna.  Hon har skäl för det. I den här romanen har folk det svårt. De har minnen som gör ont, sjukdom som leder till döden. De har valt fel sida i djupa konflikter. De ljuger och blir bra på det, de dänger omkring med sanningen som om den vore soppåsen på väg till tunnan. Underströmmen är stark och enkel. De vill ha. De vill äga fina saker. Trygghet. Respekt och lugn. Eller de vill bara ha.

Tydligast syns det hos Kenneth, en makalös klant till människa som omedelbart väcker läsarens ömhet och förståelse. Så man tokläser. Och lär sig om Haparanda. Och skakar på huvudet: Nej men herregud, Kenneth!

Av Marie Peterson, författare och kulturjournalist

 

 

 

Antal recensioner: 0
Snittbetyg: 0